Tack vare en artikelserie av Inger Rudberg i Sydsvenska Dagbladet 1988 om det historiskt intressanta huset Bredgatan 19 i Lund förefaller det möjligt dra slutsatsen att den nämnda sena ägaren av porträttet bör ha varit den på sin tid i Lund mycket bemärkta Inez Möller, känd som Lunds grand old lady, till yrket internationellt utbildad musiklärarinna. När hon efter en tids sjukdom avled 1979 vid nära 100 års ålder hade Inez Möller under större delen av sitt liv varit bosatt på Bredgatan 19. Hon var dotter till drätselkassören i Lund Albert Möller, vilken var gift med en dotter till kunglige livmedikus Christian Wollin, som från Stockholm kom till Lund som professor 1794, två år efter mordet på Gustav III. En sonson till Christian Wollin, kunglige sektorn och rentiern med samma namn som farfadern, köpte 1841 Bredgatan 19, där han troligen också övertog inventarierna ur det skuldsatta boet efter husets genom åren mest celebre innehavare, den skånske militärbefälhavaren Mauritz Clairfelt (1780-1841).

Porträttet av Gustav III är visserligen inte nämnt i Clairfelts bouppteckning men ingick sannolikt bland inventarierna, ty Clairfelt var en son utom äktenskapet till den av Gustav III så högt uppskattade Gustaf Mauritz Armfelt (1757-1814). Armfelt hade lärt känna Gustav III redan 1780 och snabbt avancerat vid hovet, där han var tongivande i nöjes- och kulturlivet, bland annat pjäsförfattare och från 1786 en av De aderton i kungens nyinstiftade Svenska akademien. Sedan Mauritz Clairfelts mor Parisaktrisen mademoiselle L´Eclair avrättats under franska revolutionen, såg Armfelt till att sonen (Maurice L´Eclair) kom till Sverige och fick svensk militär uppfostran. I nära kontakt med fadern hade han militära befattningar i både Sverige och utomlands, var bland annat överadjutant hos kungen 1809, befälhavande överadjutant i Stockholm 1812 och adjutant hos kronprins Karl Johan 1815. När han följande år fick i uppdrag att omorganisera södra skånska infanteriregementet uppges han till Skåne ha fört med sig inte bara en mångfald gustavianskt arvegods utan också en vana vid överdådigt umgängesliv. Han var först bosatt i Malmö, flyttade 1826 till Karl XII-huset i Lund och köpte 1837 Bredgatan 19, där hans hem omtalas närmast ha motsvarat ett landshövdingsresidens. Han gjorde det också till en kulturell samlingsplats som satte spår i musiklivet.

Det är en rimlig gissning att det kan ha varit Armfelt som en gång beställt Jonas Forsslunds i flera avseenden märkliga porträtt, som litet naivt hyllar den av Armfelt så beundrade kungen. Detta kan i så fall möjligtvis ha skett redan före Gustav III:s stora resa 1783-84 till Rom och Paris, ty den något okonventionellt gestaltade kungen pekar med förnäm min på ett landskap i bakgrunden, vars kullar med ruiner gör ett valhänt försök att föreställa Forum Romanum i Rom, där uppmärksammade utgrävningar var på gång. Porträttet kan rent av ha varit tänkt att medföras på utlandsresan, som naturligtvis skulle ha Armfelt som deltagare. Under denna resa presenterade sig Gustav III som Il Conte di Haga när han ville vara inkognito. Han var också Grefwe af Haga när han 1780 var på nöjesrik hälsotur till Spa. I andra sammanhang kunde han uppträda som t ex Greve av Gotland eller Greve av Gripsholm, ett slott som han ofta bodde på.

Stilistiskt anknyter porträttet till den franskinfluerade porträttstil som i Stockholm bl a företräddes av Jonas Forsslunds lärare Lorentz Pasch d y och vars stora svenska namn vid den här tiden var Gustaf Lundberg, Alexander Roslin och Carl Gustaf Pilo. Just konsten att måla porträtt i pastell hade Forsslund hunnit lära sig direkt av Gustaf Lundberg, vars privatelev han var under dennes sena tid i Stockholm. Till stor del är det sannolikt lärdomarna från denne som återspeglas i porträttets beundransvärt samstämda helhetskolorit. I tidens porträttkonst är målningen en rätt sällsam hybrid, förenande sedvanligt akademiskt porträttarbete av den av kungen också i andra sammanhang favoriserade konstprofessorn Forsslund med inslag som torde vara inspirerade av kungen själv.

Den alltid om sin förnämighet så måne kungen har låtit avbilda sig sittande i det fria på en slottsaltan, där han med huvudet en face och kroppen i trekvartsprofil betraktar omvärlden nästan som om han satt i en teaterloge. Han är klädd i en galaversion av den av honom själv komponerade så kallade svenska dräkten. En långt ut över trappräcket pompöst draperad hermelinfodrad mantel bekräftar den porträtterades kungliga börd. Bakom monarken ses ett i diskreta färgtoner hållet parti av en pampig men obestämd slottsarkitektur, som emellertid i mellanplanet, just i tavlas mitt, övergår i ett i rosa färghållning speciellt framhävt slottstorn, som omisstagligt är Gripsholms. Kanske är det här fråga om ett inslag som vid lämpliga tillfällen skall kunna styrka den avbildades identitet som Greve av Gripsholm.

Med sin tämligen säkra proveniens från Bredgatan 19 i Lund har porträttet vid Mauritz Clairfelts död 1841 sannolikt övertagits av husets nye ägare kunglige sektorn och rentiern Christian Wollin, i vars släkt det efter dennes död 1870 kommit att ärvas för att i varje fall så småningom hamna hos Wollins kusin Inez Möller, född i huset 1879. Anteckningen på porträttets ram om en ägare Anna är sannolikt från en tid när porträttet hamnat i handeln och syftar rimligvis på den 1977 avlidna Anna Grünewald, operasångerska och syster till konstnären Isaac Grünewald. Anna var nämligen gift med antikvitetshandlaren Tobias Goldman (1880-1968) i Malmö, i vars familj den från Paris hemförda psykiskt sjuka konstnären Sigrid Hjertén togs emot l932. Det var Tobias Goldmans syster Eva Goldman (1891-1977), som på 1970-talet sålde porträttet till undertecknad.

Kanske är porträttet identiskt med det Konung Gustaf III:s Portrait, som Jonas Forsslund ställde ut på Konstakademien i Stockholm 1799. Det var det år som Armfelt benådades av Gustav IV Adolf, sedan han efter mordet på Gustav III varit inte bara landsförvisad utan t o m dödsdömd. Som flykting hade Armfelt först vistats en kortare period vid hovet i Neapel och sedan av Katarina den stora getts möjlighet att under flera år leva undangömd som apotekare Fedor Fedorowitsch Brandt i den lilla staden Kaluga sydväst om Moskva. Efter benådningen reste han som en europeisk celebritet till bland annat Paris, där han träffade och diskuterade med Napoleon, till St Petersburg, där han mottogs av den nye tsaren Alexander, och till hoven i Berlin och Dresden. Det är väl först när Armfelt till slut återvänt till Sverige som hyllningsporträttet av Gustav III kan ha återkommit i hans ägo och fått representativ hängning t ex under hans tid som svensk minister vid det storslagna hovet i Wien, där han 1802 blev svensk minister.

I Wien var också Armfelts son Maurice L´Eclair med och det var där som denne trots sin börd utom äktenskapet hedrades med att adlas av kejsaren som Mauritz Clairfelt. Också i fortsättningen stod far och son varandra nära. Clairfelt var t ex faderns adjutant i Stralsund 1804 och i Pommerska kriget 1805-07. Han deltog 1808 med utmärkelse i det förlorade kriget i Finland men valde att stanna kvar i Sverige när fadern år 1811 gick i rysk tjänst och i St Petersburg blev ordförande i kommittén för styrandet av Finland som ryskt storfurstedöme. När Clairfelt ett par år efter faderns död 1814 väljer att lämna Stockholm för tjänst i Skåne, reser han av allt att döma dit med bland annat Jonas Forsslunds porträtt av Gustav III i bagaget.

Knut Andersson